Hampus klassiker

Som en typisk tabellbitare och statistiknörd älskar jag all data som mina Garmins ger mig. Puls, hastighet, sträcka, max, min, medel, till och med en karta som visar var jag varit kan jag se när jag för över datan till min dator. (Jo, det heter så. Och datorn är faktiskt den där lådan som många envisas med att kalla hårddisk).

Utan pulsklocka eller cykeldator känner jag mig lite naken och vilsen faktiskt. Så det var med en nyfiken, pirrig och smått skeptisk känsla jag gav mig iväg på veckans första träningspass utan dessa hjälpmedel.

Tröskelintervaller stod på schemat. Med mjölksyratröskel menas den intensitet man kan träna där kroppen precis hinner göra sig av med mjölksyran som bildas. Strax under tröskeln kan man träna länge. Strax över tröskeln hamnar man i en slags “skuld” som gör att när man ackumulerat för mycket mjölksyra så vill kroppen gå ned i intensitet för att slippa smärtan. Ju högre över sin mjölksyratröskel man pressar sig desto snabbare tar man sig mot slutet av vad kroppen mäktar med.

Jag vet att min mjölksyratröskel ligger i spannet 80-85% av min maxpuls. Men hur skulle jag klara av att hamna där utan pulsklocka?

Det gick faktiskt över förväntan. När jag ligger nära tröskeln blir andningen snabbare. Det är inte enkelt att föra ett samtal, utan man kan endast säga korta fraser i taget. Så det var bara att trampa upp till den känslan och hålla sig där nio minuter i taget. Gick andningen ned så pressade jag mig lite till, kände jag syran växa i benen slog jag av lite. Efter ett tag kunde jag ganska exakt anpassa ansträngningen.

Men när jag kom hem fattades något i min rutin. Att få se hur intensivt mitt pass varit, hur långt jag kört och hur många kalorier jag förbrukat brukar vara en trevlig avslutning. Nu hade jag bara mina ansträngda muskler som bevis för att jag utfört passet.

Det har varit en tuff vecka. Säger kroppen. Låren, knäna och ryggen ömmar efter tre ganska tunga pass med tröskelintervaller, styrkeintervaller och snabbdistans. Jag får väl lita till att kroppen känner rätt. För enligt pulsklockan har jag vilat.

Årets Vasaloppsvecka hade deltagarrekord. 2013 års Vasalopp blev fullt efter bara elva dagar. Vätternrundan blev fulltecknad efter bara sex dagar. Stockholm marathon i sommar är fullt sedan länge. Göteborgsvarvet, som är en av världens största löpartävlingar, svämmar över av deltagare.

Vad beror det på att idrott som tidigare ansågs oglamorös nu lockar så många? Tidigare sågs skidåkare och långdistanslöpare som snoriga och tjuriga enstöringar (tänk Tomas Vassberg och Juha Mieto) men nu skryter chefer i näringslivet som sina bedrifter i maran eller Vasaloppet. Skidåkning är den nya golfen och surdegen.

Hur kommer det sig? Kommer trenden att hålla i sig?

För mig är det ingen trend. Jag har sysslat med konditionsidrott sedan femårsåldern när mamma puttade ut mig på isen bland de stora pojkarna på byns hockeyrink. Men de andra? De som kanske använder dessa lopp som utmaningar för att tygla en fyrtioårskris, kommer de att leta sig vidare om ett par år?

Vad tror du?

Vad menar jag med väggning?
Att bli trött för att man ansträngt sig till max och dragit på sig mjölksyra är inte vad jag menar. Då kan man pusta ut i ett par minuter och sedan fortsätta.
Det här är en annan trötthet. När kroppen blir helt tömd på energi och man inte kan fortsätta hur gärna man än vill, när man känner sig som en dallrig geléklump, börjar frysa och det svartnar för ögonen, ja då har man gått in i väggen.

Varför väggar man?
Kroppen har energi lagrad i musklerna, blodet och levern. Även bukfett (alltså inte de eventuella valkarna utan det fett som ligger i magen) kan användas vid riktigt långa pass. Blodsockret går åt ganska fort, kolhydraterna som lagrats i musklerna räcker i 60-90 minuter, glykogenet (lagrade kolhydrater) i levern pytsas ut under en längre period, och det lättillgängliga bukfettet samt fettet i muskelcellerna räcker länge. Vi har alla cirka 70 000-100 000 kalorier lagrade i kroppen i form av fett. Vi skulle alltså kunna springa flera marathonlopp på raken – om vi kunde få tillgång till all energi. Men då intensiteten är hög hinner inte kroppen med att omvandla fettet till energi som musklerna kan använda. Därför måste vi fylla på under tiden man anstränger sig. Faktum är att vid hög intensitet är det lättare för kroppen att spjälka muskelceller till energi än fettceller.
När jag körde Vasaloppet tappade jag 2 kg i vikt. Enligt min specialvåg bestod viktminskningen av 1,2 kg muskler och 800 gram fett. (Jag vägde mig efter att jag fyllt på vätskenivån).
När kroppens lättillgängliga energidepåer är slut, och den tillförda energin tömts från magen och använts av musklerna rycker kroppen i nödbromsen. Visst kan man fortsätta att röra sig, men fettet som måste förbrännas tar så lång tid att omvandla att man inte kan fortsätta i samma hastighet. Man tvingas slå av på takten och till slut bara stappla fram.

Är det pinsamt att vägga?
Nej tvärt om! Bara tuffa, hårda och sega personer driver sig själva ända in i väggen. Mesarna har stannat eller slagit av på takten långt innan.
Däremot är det dumt att vägga vid fel tillfälle. På träning kan det vara bra i bland. Kroppen lär sig att kompensera för den otroliga energiåtgången och förbättrar sin fettförbränning. Förhoppningsvis lär man känna kroppens signaler bättre också så att man kan göra något åt problemet innan det är för sent. Att vägga på en tävling är bara onödigt och dumt.

Gör det ont att vägga?
Nej, inte på samma sätt som när man spurtat tills man stupat. Då är det den brännande och smärtande mjölksyran som sätter stopp.
Väggningen är en annan känsla. En känsla av total utmattning, svaghet och tomhet. Faktum är att jag tycker det är ganska skönt. Åtminstone efteråt när man fyller på med energi igen. Pirret i musklerna och endorfinerna som rusar genom kroppen påminner om känslan efter bra sex.

Min väggningsrunda
19 personer samlades kl 07 i morse för att ge sig ut på distanscykling i Roslagen.
Vi startade som en blandning av Sub 8-, 9- och 10-åkare, det vill säga sådana som vill åka Vätternrundan under dessa tider.

Redan efter ett par mil grymtades det lite i ledet då de snabbaste åkarna låg i täten och drog upp farten. För mig var det första riktiga långpasset på cykel efter min långa sjukdom. Och med ett Vasalopp i kroppen knappt en vecka tidigare var det spännande att känna hur kroppen skulle reagera.
Den kändes bra. Inte någon sommarform på cykeln direkt men det hade jag inte förväntat mig.

När vi kört cirka fem mil hade vi drivit upp hastigheten för mycket för vissa så vi delade upp oss i olika fart- och längdgrupper.

Vi blev sex personer i min grupp, mestadels Sub 8-cyklister, och vi drev upp tempot ytterligare. Resterande åtta mil gick med ett snitt på 30 km/h. Det kändes i kroppen.
Jag hade inte räknat med att cykla så långt så en banan och en liten påse energigelé räckte inte för att fylla på med energi. Vid nio mil började jag känna mig tom på både kraft och energi, och insåg att det skulle bli några jobbiga sista mil hem.

Eftersom jag innan vi drog iväg förklarat för alla att om man slarvade med maten/sportdrycken fick man stå sitt kast och ta sig hem på egen hand var det jobbigt att det skulle bli jag.

I Djursholm var jag helt slut. Lättaste växeln räckte inte till. Jag trampade fyra fem varv i taget. Släppte till slut min grupp och stapplade in på ett litet fik. Det svartnade för ögonen, och expediten tittade förvånat på mig när jag beställde. Jag hade förmodligen den där tomma, halvdöda blicken och det lallande beteendet som är så typisk för sådana som gått in i väggen.
Fem timmars cykling i ganska hårt tempo hade tagit ut sin rätt. En flaska vatten, en banan, en energigelé och ett par GT-tabletter är alldeles för lite för ett så långt pass. Förmodligen hade jag inte heller lyckats återfylla depåerna efter Vasaloppet för sex dagar sedan.
Men en smörgås, en latte och en chokladboll och 20 minuters vila gjorde underverk. Med darriga händer tryckte jag i mig maten.

De sista två milen hem gick riktigt bra. Fyra glas mjölk och en portion lagad mat senare och jag har blivit en normal människa igen!

37 sekunder. Jag missade startled sju i Vasaloppet med 37 ynka sekunder. Förmodligen kommer att att motsvara 37 minuters skillnad i mål.

Och det är långkalsongernas fel. Efter 5 km i Halvvasan var jag så varm att jag höll på att storkna. Svetten forsade. Jag tvingades stanna och klä av mig. Bytte vantar, mössa och knäppte upp min vindskyddande jacka helt för att kunna ventilera bort något av värmen. Jag brydde mig inte om att strippa mig naken för att kunna ta av mig långkalsongerna. Men stoppet tog ändå mer än en minut och jag hamnade bakom massor av långsamma åkare som tog alla spår och hindrade mig från att avancera.

Hade jag inte tvingats till värmestoppet så hade jag klarat tiden 3.19.00. Nu kom jag in på 3.19.37 och hamnar i åttonde startled i stället för sjunde i Vasaloppet på söndag.

Bitter? Nej faktiskt inte. Hade jag varit en bättre skidåkare så hade jag inte behövt ligga på marginalen. Hade jag varit bättre tränad så hade det inte ens handlat om startled sju utan om startled sex.

Jag hatar att frysa. När jag körde Öppet spår 2006 frös jag vid starten så jag trodde jag skulle förgås. Det vill jag inte uppleva igen. Det har faktiskt gjort att jag dragit mig från att köra Vasaloppet ända fram tills nu.
Och det var anledningen till att jag satte på mig rejält med kläder inför Halvvasan. Hellre lite varm än för kall.

Så, Klassikern Sub 20 ligger kanske lite risigt till när jag startar så långt bak i Vasaloppet. Jag får antingen kompensera det med att lära mig crawla ordentligt och ta in åtminstone 30 minuter på Vansbrosimningen. Eller avsluta min satsning med Vasaloppet 2013 och se till att träna ordentligt innan. Att ge sig på Vasaloppet efter att bara ha tränat fem mil (plus Halvvasans 4,5) är ju inte helt optimalt ...

Fast jag satte nytt rekord i crawl härom dagen. 50 meter på raken! Nu fattas bara 2950 meter så kan jag crawla hela sträckan i Vansbro i sommar!

Årets skidsäsong är inte mycket att skryta om för min del. Fem mil hade jag åkt innan jag blev sjuk, och under den månad förhållandena var som bäst i spåren låg jag till sängs med först influensa och sedan en kraftig bihåleinformation.

Så Halvvasan i dag, som jag körde både för att försöka seeda mig till ett bättre startled och för att få några mil till i kroppen inför Vasaloppet, fördubblade årets antal mil.

Det var spännande att känna hur kroppen skulle reagera efter så lång tids sjukdom, och så lång tid utan träning. Hur mycket kondition och styrka tappar man på en månad?

Det blev en mental kamp redan från början.
Dels hade jag haft fräckheten att lägga mina skidor som fjärde par i startfållan vilket gjorde att jag hamnade bland åkare som var flera gånger bättre än jag. Första milen låg jag nära maxpuls.

Sedan kom de negativa tankarna:
“Om jag är så här trött nu, efter 15 km, hur trött kommer jag inte vara på söndag då jag åkt 60 km för att komma hit?"
Pingpongmatchen i mitt huvud var i full gång.
“Ja men då har jag ju åkt dels det här loppet och ytterligare 60 km. Då är jag ju en mycket bättre skidåkare än jag är idag!"

“Antingen har alla andra bättre glid eller så är de mycket starkare för jag blir ju omkörd hela tiden”.
“Ja men tänk vad duktig jag måste vara som kan hålla nästan samma fart som de trots att mina skidor glider sämre."

“Jösses vad kilometrarna tickar fram långsamt!"
“Snart blir det nedför, då kommer jag att tjäna in lite tid!"

Ja sådär höll jag på och bollade med mig själv under hela loppet.

Några iakttagelser:
1. Det är jobbigt att åka när man känner sig kraftlös. Skönt att det går att vända känslan.

2. Fascinerande hur mycket snor som ryms i näsan/bihålorna. Eller produceras nytt hela tiden? Till slut brydde jag mig inte om att snyta mig så jag såg ut som en slemmig torsk.

3. Det är bra att ha en rygg eller rumpa att fästa blicken på och försöka hänga på.

Summa sumarum blev det en riktigt bra dag i spåret med solsken, en bra genomkörare för kroppen och tiden 3.19 gjorde att jag hoppade fram ett par led inför söndagen.

Naturligtvis frågade jag förresten tjejen med rumpan om jag fick ta bilden. Lite läskigt att ställa frågan eftersom hon såg mycket starkare ut än jag, och jag tvingades göra det på tyska dessutom. Men när jag berättat att jag stirrat på den hela dagen och ville ha en bild som minne sken hon upp

Som jag brukar säga: ett nej har man ju redan innan man ställt frågan. Så det kan bara bli bättre.